undins

Jag måste verkligen skriva av mig lite nu och då passar bloggen ganska bra, vill inte sitta och lägga allt skit på en speciell person och nu har var och en sitt val om den vill fortsätta läsa elr inte. Om du inte bryr dig kan du ju skita i de iaf, inte för att jag skriver för att få uppmärksamhet. Utan för att bli av me bördan som jag bär på. Kan inte längre gå runt me den, de är för genomskinligt. Med klumpen i halsen och gråten i ögonen lever jag mitt liv. Men de är inte så jag vill ha de.. Jag hade de perfekta livet, tills du kom. Allt vändes upp och ner. Vill inte säga att de va du som orsakade den här kaosen, för du får mig att må så bra samtidigt som du river upp dom gamla såren som jag äntligen lyckats läka. Fan, jag klara inte de här. Mamma ser på mig att jag mår dåligt, jag är allmänt otrevlig mot alla. Hamnar lätt i bråk just nu, elr jag drar till mig dom. Vet att de här är skit snurrigt nu, jag fattar inte ens hälften själv. Men de kanske är lika bra, att ni inte vet vad jag egentligen går igenom? Borde inte skriva allt de här. Men en person skrev till mig för en stund sen och frågade hur de va, då bröt allt ut igen. Jag insåg att jag inte kan dölja de längre. Även om jag vet att jag inte klarar dehär på egen hand ska jag försöka. Jag är en kämpe, tänker inte ge upp för något som jag själv orsakat. Och jag tänker inte lämna den här röran efter mig.
Jag mår inte bra, that's it!